Tävlingsidrotten orientering bedrivs på flera olika distanser och i flera olika former. Individuellt tävlas det på tre olika distanser i VM-sammanhang från och med 2001.
Långdistans
Den ursprungliga tävlingsdistansen, som tidigare gick under namnet klassisk distans. För herrar handlar det om banlängder på 12-16 kilometer, beroende på hur terrängen ser ut. Ett riktmärke är att segrartiden ska vara runt 1.30. För damer blir distansen 8-11 kilometer, med avsikten att segrartiden ska hamna runt 1.15.
Medeldistans
Segrartider runt 30-35 minuter för både herrar och damer, vilket betyder att herrarna har 4,5-6,5 kilometer och damerna 3,5-5,5 kilometer.
Sprintdistans
Ny som VM-disciplin från 2001. Som namnet antyder en riktig sprintdistans med 12-15 minuters segrartid. Sprintdistansen kan antingen genomföras i närområden till bebyggelse, eller helt inne i park- och stadsmiljö.
Utöver dessa tre tävlingsformer, tävlas det individuellt också i ultralång distans (hette fram till och med 2004 långdistans), bland annat på SM-programmet. Här kan det vara segrartider på närmare tre timmar för herrarna.
Även nattorientering finns på SM-programmet, men inte i de internationella mästerskapen.
De individuella distanserna genomförs som regel med individuell start, med 1-3 minuters startmellanrum. Även gemensam start förekommer, företrädesvis på ultralång distans. Även vid Natt-SM tillämpas numera ofta gemensam start.
Stafett (heter så officiellt sedan 2005, tidigare var det klassiska namnet budkavle) kan springas med olika antal sträckor. På mästerskapsnivå är det i VM tre sträckor för både herrar och damer (från och med 2003), medan det i SM är fyra sträckor för herrar och tre för damer.
De största stafetterna deltagarmässigt är i Sverige 25-manna med 25 sträckor och Tiomila med 10 sträckor.
Flerdagarstävlingar genomförs företrädesvis under semesterperioden, och O-Ringen är den överlägset största. O-Ringen (eller det gamla namnet 5-dagars), genomförs med fem tävlingsdagar under juli månad. Tävlingen flyttar runt mellan distrikten i Sverige.
Utöver ovan nämnda tävlingsformer finns det en rad fantasifulla möjligheter för att utöva orientering, men då utan att ha officiell mästerskapsstatus.