Det är inte långt kvar nu. Inte alls långt kvar, och allt jag gör och tänker och företar mig genomsyras av att det är så snart. Några futtiga dagar, och sedan är det dags. Dags för det allra största, häftigaste, svåraste, roligaste som finns.
VM finns just runt hörnet, och jag, jag får minsann vara med. Som jag har längtat, ända sedan jag korsade mållinjen på fjolårets VM-stafett har tiden inte kunnat gå fort nog, och nu snart är det dags. Jag blir ganska hissig och uppe i varv när jag tänker på det. Alltid sprider sig ett stort leende över mitt ansikte, ofta ackompanjerat med sug i magen (nästan som när man blir förälskad).
Det finns ingenting som är som ett VM, ingenting alls. På VM gäller liksom andra regler, det är en egen värld. Till viss mån vill säga. I slutändan är det ju vanliga orienteringsbanor som ska löpas, men det är aldrig så spännande som på ett VM.
Nu finns inga ursäkter
Det bästa med VM är kanske också det värsta. Det är att på ett VM finns inga ursäkter, inga undantag, ingenting ens i närheten av det. Alltid annars på tävlingar får man säga att man är sjuk, skadad, ur form, har tränat hårt, är okoncentrerad, glömde kompassen, hade inte handlat frukost.
Inte på VM. Det är enda gången på året då det är upp till oss som ska springa att faktiskt göra allt, till hundra procent. Det duger inte att vara ur form, det hjälper inte att skylla på kartan för den stämmer alltid. Det finns inga ursäkter. Det gör att om jag går dåligt, då är det mitt eget ansvar, jag som inte presterat bra nog, jag som inte förberett mig. Framför allt, det ger att när jag springer sådär sjukt bra, då är det för att jag är just det - helt sjukt bra! Då kan ingen någonsin ta det ifrån mig genom att säga att de drabbats av snuva eller långsamma skor, det finns inte.
Det är det som gör att en VM-titel är så mycket mer än allt annat, för den är helt okränkbar, och det är så himla coolt.
Samlar på bra saker
Just det, bara dagar kvar, och jag ägnar all min tid åt att samla saker som jag kommer att ha nytta av när jag står på startlinjen. För mig är det vad formtoppning handlar om, att stå på start så full av energi och bra saker som det bara går.
När det är så nära som nu så är det väldigt lite av mina tankar som går till fysik. Väldigt få går till teknik, inte några alls nästan. Det jobbet har jag gjort, det finns redan inom mig. Jag har ägnat varje dag de senaste 10 åren åt att ta mig dit jag nu är fysiskt och tekniskt, jag har allt jag behöver i mig.
Just nu ägnar jag tid och energi åt att välja vilka skor jag ska ta med mig, vilken färg mina naglar ska ha under veckan. Jag gör allt för att övertyga mig själv om att jag är så otroligt bra på det här med orientering, jag funderar på om jag kanske ska ta med mig en snygg plansch att sätta på väggen. Detta är saker som kommer påverka hur jag mår under VM-veckan, mellan loppen, och det kommer att avgöra hur jag känner mig på startlinjen och det i sin tur är direkt avgörande för hur jag kommer att må efter målgång.
Mår jag bra innan start då springer jag sjukt bra, och då mår jag bra efter målgång, och det är ju det som allt handlar om - att må bra!
Laddar med ny musik
Alltså, min dag idag innehåller en enda timmes träning, i övrigt laddar jag in musik i datorn från inte mindre än 10 sprillans nya CD-skivor i datorn. De är inköpta på Norrlands sista kvarvarande skivaffär, Burmans i Umeå, och de kommer att göra mina 11 dagar i Ungern till något alldeles extra. Vad sägs till exempel om El Perro Del Mar, Band of Horses, First Floor Power, Patrick Wolf och Two White Horses?
Det kan inte bli annat är succé, och ÅH vad jag längtar!
Helena Jansson