Jag kan inte helt minnas när jag sprang min första sprint, men sprintorientering fanns åtminstone inte när jag var liten och började orientera (inte på Gotland i alla fall). På den tiden stämplade man med stiftklämmor. Undrar hur det skulle se ut på sprint? ”Värre att ha fel skor än att springa med en gammal Sportidentpinne” som Peter Öberg upprört deklarerade för mig i Taiwan. Tänk på det, ni som tuggar runt i ett par gamla ol-pjuck på asfalten…
Att stämpla med stiftklämma var ingen barnlek minsann. Tidningsurklipp från en av mina tidiga orienteringstävlingar på Gotland.
Nu var det inte skor utan sprint det skulle handla om. Denna intensiva och publikvänliga form av orientering som nog togs emot ganska styvmoderligt när den kom, men som nu accepterats (av alla?) och älskas av allt fler. Det är något speciellt med tensionen, farten och stämningen den skapar.
Mycket skulle kunna sägas om sprint, och som ni kanske förstår på den flyktiga inledningen så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag tänker att det finns olika typer av sprint som ställer olika krav på den tävlande, men att finns några grundbultar som man ska ha med sig.
Kartan Vi kan börja med kartan och dess tecken, som är något annorlunda för sprintorientering. Kartans skala ska vara 1:4000 eller 1:5000 för att den ska kunna vara mer nyanserad och små detaljer ska kunna redovisas. Inför viktiga tävlingar är det betydelsefullt för mig att ha ”känt in” skalan och vara beredd i tanken på att det går snabbt på kartan. Det är en viss skillnad även mellan 1:4000 och 1:5000! Skalan gör också att jag måste kunna sålla bland de detaljer som finns och bara använda mig av de mest nödvändiga.
Vidare finns det några särskilda sprinttecken som är viktiga att hålla reda på:
Tjock svart linje är förbjuden att passera. Gör det förbjudet att passera till exempel dammar och fontäner, hoppa nedför branter och passera staket som redovisas med den tjocka linjen. Om samma tecken redovisas med en tunn linje är det däremot tillåtet att passera.
421. Opasserbar vegetation, förbjuden att passera. Kan vara till exempel häckar eller täta buskage.
528.1. Förbjuden mark. Tecknet är detsamma som tomtmark på vanliga kartor, men på en sprintkarta kan tecknet även användas för enskilda rabatter.
Källa: International Specification for Sprint Orienteering Maps (ISSOM) nås via orientering.se
Kval och final
Sprint genomförs ofta med kval och final på samma dag. I de tävlingar jag har varit med, även internationellt sett, har kvalet oftast bjudit på enklare orientering än finalen. Därmed inte sagt att ett kval är att bagatellisera! För mig är kvalet en viktig genomkörare, både fysiskt och tekniskt. Det går alltid att lägga en halvminut på näst sista kontrollen, så därför ser jag inte att det finns anledning att ta det lugnt i början av loppet. Ett sprintlopp kostar inte massor av energi och om jag tar hand om kroppen mellan loppen brukar återhämtningen gå bra. Jag brukar också känna att det är skönt att få testa orienteringstekniken den aktuella dagen innan det är dags på riktigt. Så; kvalet är ett genrep och ska genomföras med fulla förberedelser. Sen kan vi människor alltid mer än vad vi tror och det går att lyfta sig ett snäpp i finalen!
Sprintteknik
En sprintbana ska läggas i ett område med god framkomlighet och sikt som gör att det går att hålla hög eller mycket hög fart. Kontrollerna ska vara övervägande lätta - utmaningen för löparen ska vara de snabba besluten, riktningsförändringarna och de luriga vägvalen. Området ska helst vara rikt på planbildsdetaljer men i banläggningen bör man utnyttja kurvbilden i rimlig mån.
Vad innebär då detta? Jo, eftersom formen av orientering är intensiv, så krävs också en effektiv kartläsning. Då gäller det att förenkla kartbilden och läsa på det som är stort och snabbt kan uppfattas. Banan är lagd så det är lätt att luras att ta ett snabbt felaktigt vägvalsbeslut, så det gäller att ha en god framförhållning eller helt enkelt ta den där extra sekunden innan man springer iväg på en långsträcka. Inte sällan innebär det bästa vägvalet en lite ”obekväm” utgång från kontrollen. På korta sträckor kan det bästa vägvalet ofta innebära att man får tänka ”runt om” och få en snygg båge in till kontrollen. Skärmen ska vara placerad så man blir varse den så snart man ser kontrollföremålet. Är föremålet litet kan man själv förstora det genom att sikta på något tydligt i ringen eller i närheten, vid sidan eller bakom kontrollen.
Exempel 1. Sträckan ser vid en första anblick enkel ut, men är i själva verket en vägvalssträcka. Det är lätt att luras att gå rakt på, speciellt då de inledande kontrollerna inte lämnar mycket tid till framförhållning. (D21 final, NOC sprint 2009)
Vid vägvalsproblematik är det bra att kolla hur kurvbilden ser ut innan man gör sitt val, något som kan vara lätt att glömma då kartbilden är rik på planbildsdetaljer. Det är också viktigt att bedöma de hinder man kan möta på ett vägval i form av opasserbara häckar, staket, branter och eventuella återvändsgränder. Trappor kan ofta vara lockande men är tidskrävande att springa i, både uppför och nedför.
Exempel 2. I Taiwan bjöds vi på en ovanlig vägvalsbedömning med den svängda bron. I det här fallet var bron något snabbare än att springa vägen runt. Genomförandet av sträckan var viktig, från det att jag lämnade andra kontrollen, hela vägen över bron (som kändes som om den aldrig skulle ta slut) till kontrolltagningen vid 3:an. (D21 World Games 2009)
Som jag ser det är genomförandet av en sträcka lika viktigt som vägvalet. En bra vägvalssträcka är lagd så det ska vara svårt att avgöra vad som är bäst, och då är oftast skillnaderna mellan vägvalen också små. Ett vägval är inte bäst förrän någon genomfört det på snabbast tid!
Sprint genomförs ofta i en kombination av terrängtyper, park, stad och/eller skog. Detta innebär ytterligare en utmaning för löparen och det gäller att vara beredd på tvära kast mellan terrängtyperna och förmåga att växla teknik. Så snart man kommer in i skogen skärps kravet på riktning och i park eller stad är betoningen större på snabb beslutsförmåga. En bra sprintbana erbjuder just denna växling av terrängtyp, riktning och sträcklängd mellan kontrollerna. Det gör att löparen aldrig får en chans att slappna av, utan hela tiden ställs inför nya typer av problem som kräver en snabb lösning.
Exempel 3. En bana med tre olika terrängtyper. Inledningsvis snabbsprungen bebyggelse, sedan trixig parkorientering där farten fortfarande är hög för en snabb växling till riktigt lurig orientering i sanddynerna. Banan avslutas i snabblöpt park. Det gäller att hänga med när banan växlar karaktär! (D21 Final EM Sprint 2008)
När jag hade sprungit de första sprintorienteringarna i min karriär fick jag läsa någonstans att Emil Wingstedt inte tyckte det fanns tid att läsa kodsiffror på sprint. Det tycker jag inte är något att sträva efter, även om jag ska erkänna att även jag slarvar ibland. Det finns inget så tråkigt som att komma i mål efter ett härligt lopp och inse att man stämplat fel, eller inte alls. Det handlar om millisekunder det tar att kolla den där siffran, så innan du prioriterar bort att kika på den, kapa sekunder någon annanstans. Om det så innebär att du får investera i ett par nya skor...
Sprint on! Vi ses därute.
Linnea Gustafsson, i skrivande stund med lätt ångest över sitt skoval till VM.