För mig finns det inget roligare än att springa stafett. Det kanske inte är de tävlingar jag tränar och förbereder mig allra bäst inför, men när jag väl står där i växlingsfållan och väntar på att få ge mig ut i skogen så är jag minst lika hungrig och taggad som inför vilken annan stortävling som helst.
Känslan när man äntligen får kartan är att man laddat inför tävlingen i flera månader och adrenalinet bara flödar. Jag vet inte vad det är som gör det men det är på något sätt extra roligt att springa när man vet att man påverkar hela lagets resultat. Delad glädje är ju trots allt dubbel glädje!
Kanske var det anledningen till att jag som junior ofta gick fågel eller fisk på de flesta tävlingar men kanske speciellt stafetter. Det i kombination med att jag aldrig har gillat att hålla igen, utan snarare har tänkt att det inte går att bromsa sig ur en uppförsbacke, dvs ska jag ta en kontroll ska jag göra det i full fart. Hellre chansa in i ringen och tjäna någon sekund här och var för att på andra ställen tappa några minuter. Jag tror det är ett bra sätt att sammanfatta mina orienteringslopp under juniortiden. Nu har jag lärt mig, eller åtminstone håller på att lära mig, att det inte lönar sig, för det händer faktiskt att detta väl inövade beteende ibland tar kommandot från mitt nyare mer rationella sätt att orientera.
Två kritiska tillfällen
På senare tid har jag lärt mig att prestera nära min förmåga i stafetterna kanske just för att mitt resultat påverkar fler än mig själv. Det har tagit många försök, men nu tror jag att jag har knäckt den enkla hemliga koden som jag tänkte berätta för er, men först ska jag berätta om två för mig kritiska tillfällen under stafetter.
• Det första är i växlingsfållan. När du står där taggad till tänderna och väntar på att täten ska komma och du äntligen ska få ut den överskottsenergi som gör att benen bara sprätter på dig. Har du tur så fortsätter din lagkompis som planerat och växlar över till dig i täten och du kan bara koncentrera dig på att göra det du ska och hålla konkurrenterna bakom dig. Har du otur har han/hon missat på slutet, så medan tätlagen försvinner in i skogsdungen förvandlas de där lätta benen till stora stockar och den där förväntansfulla längtan byts så småningom till frustration.
Många gånger har jag gått i fällan och tagit med mig min lagkompis dåliga avslutning in i mitt lopp och helt enkelt försökt springa ikapp tid. För er som undrar har det aldrig slutat bra, utan förr eller senare har den där stora bommen kommit. Det har säkert funnits de gånger som min lagkompis inte missat i slutet utan bara haft lång gaffel, så med lite mental kyla skulle jag ha kunnat vända det hela till något positivt.
• Det andra är när du springer med andra löpare, det är lätt att invaggas i en falsk trygghet om att de har samma kontroll som du ska till eller till och med att de ska hitta kontrollen åt dig. Kanske är det så att du får slita riktigt hårt för att hänga med i löpningen och då är det himla lätt att du dras åt ett lite annat håll än du själv vill i tron om att du följer din kompassriktning, men egentligen har största fokus på att hänga med framförvarande. På samma sätt är det lätt att bli fundersam på om man själv gör rätt om någon plötsligt avviker från gruppen etc.
Mitt bästa tips
Jag har ett enkelt tips och det är betydligt lättare sagt än gjort. Tipset gäller egentligen alla distanser, men kanske framförallt stafett.
Var fokuserad här och nu! Fokusera bara på hur du ska optimera din orientering. Det är i 99,9% av fallen den bästa strategin för att ta dig i mål så fort som möjligt. Och bäst av allt är att optimerar du hela tiden din orientering går du aldrig i fällorna ovan. Så jag hoppas att du tar med dig mitt lilla tips och undviker att ramla i samma fällor som jag gjort. Utan med hård disciplin, stor vilja och liten gnutta tur så korsar just du och dina lagkompisar mållinjen först av alla.
William Lind
Jubel efter att Sävedalens AIK tagit SM-guld i stafett 2008 med från vänster Magnus Carlstedt, William Lind och Marcus Millegård. Foto: Sören Andersson