Att vara eller inte vara... övergångsperiod ur min synvinkel

Mattias gratulerade dig till att säsongen var över i förra veckans blogg, jag vill nog gärna följa i samma spår. För många av oss är det en tid av lite mer lugna vardagar och helger då man har tid att reflektera och filosofera kring den gångna säsongen och även ändra på dåliga mönster.

Övergångsperioden har jag nog alltid sett som en nystart. Ett avslut med en början på något nytt. Att få sätta sig ner och begrunda vad jag gjorde bra och vad som gick åt h.....e och framför allt så gillar jag frågan VARFÖR?

Varför och vad vill jag?
I år har jag egentligen haft övergångsperiod ända från O-Ringen, då musten gick ur helt efter en VM-satsning som inte alls gått som jag ville/trodde. Jag har under denna tid funderat på VARFÖR? och även VAD VILL JAG I FORTSÄTTNINGEN?

Det är två frågor som jag kan rekommendera att ta fram så här på slutet av tävlingsåret. Många gånger tror jag det är lättare att ta sig denna funderare om året inte gått som man velat. Om däremot tävlandet har skett tillfredsställande så är det nog lätt att man bara gasar på in på nästa säsong utan att ställa sig frågorna, så har det nog varit för mig. Då kan man gå vilse, utan att veta varför saker och ting gick som det gick så har du inget material att jobba med om du vill förbättra dig och utan att veta vad du vill så vet du inte heller vad som krävs.

Målsättning
Att ha en målsättning med nästa säsong är en drivkraft och motivationshöjare, i alla fall för mig.
När jag gjort min utvärdering med alla varför-frågor och funderat och känt efter om motivationen
finns där för ytterligare ett år på elitnivå så sätter jag även ett slags resultatmål, tex VM !? (såklart).
Då vet ju jag, att förra gången jag sprang VM så fick jag panikångest/nervositet, så jag ville bara
därifrån och det påverkade min prestation negativt. Kroppen svarade inte som den borde, det går åt energi att vara nervös, energi som är bra att ha både i hjärna och kropp när man springer VM. Samt att fokus inte låg på vad jag skulle göra ute på banan utan på att få bort och hantera panikkänslan.

Jobba på mentala grjer
Så om jag då sätter upp ett mål att springa VM igen, är ett mål i sig, att jag ska behärska situationen bättre än förra gången. Det jag vill förbättra under denna träningsperiod, (förutom det fysiska och tekniska) är alltså även att behärska min nervositet i ”viktiga” situationer.
För att veta vad jag ska jobba med rent konkret så ställer jag mig min favvis-fråga VARFÖR. Varför blev/blir jag nervös i vissa lägen? För att ta reda på det kan jag fundera mycket själv, man kan också ta hjälp av någon som är bra på sånt och sätta sig ner och reda ut det hela tillsammans.
Sen behövs en vilja att förändra sitt beteende, det kan ibland vara ganska djupt rotat och kräver
många övningstillfällen där man övar in ett nytt beteende tills det nya beteende är det som är ens
beteende :),

I mitt fall kan jag bara öva i spetsade lägen när det är på riktigt. Jag får inte vara rädd för min
paniknervositet. Jag har valt att utsätta mig för sådana lägen där jag vet att jag brukar bli nervös.
Sedan är själva målet just då att jag ska klara av att tygla mina tankar till att hålla sig lugna och
fokuserade på själva prestationen som ligger framför mig.

Välkommen, nervositet!
En grej som kanske är lite flummig är att man kan välkomna sin nervositet, typ:
- Ja men hej gamle kompis är du här igen? Gud så treeevligt! Ska vi ut å köra i skogen tillsammans
du å jag? Det blir fint det!

Istället för att:
- Neej inte nu igen, bort, bort! Jag vill inte vara nervös!
Du kan inte tvinga bort en känsla genom att tänka på den, då blir den större. Gör känslan till din
vän, en sammansvuren. Ja det var bara ett litet tips.