Detta är en artikel från senaste numret av Orienteraren
Vill du läsa fler artiklar? Teckna prenumeration här Redan prenumerant? Logga in här. 

Julia hade kommit in på orienteringsgymnasiet i Sandviken, en dröm för alla som vill satsa på sin sport. Allt var nytt och spännande och Julia såg fram emot att få kombinera studierna med att satsa på orienteringen. Året var 2019. Men på våren året efter kom pandemin och även om skoleleverna tyckte det var helt okej i början skulle det ställa till det rejält.
– Men jag berördes inte då, det var ju ganska skönt att få vara lite hemma och vara ledig. Det var mot sommarens O-Ringen och alla småtävlingar ställdes in. Jag tränade och tränade utan att få tävla.

Allt ställdes in
Än värre blev det året efter då i princip allt ställdes in. Det var egentligen bara de stora viktiga värdetävlingarna som kördes som vanligt.
– Jag var äldst i D18, klasser slogs ihop och jag mötte ofta D20-tjejerna. Det var alltid stenhård konkurrens. Swedish League-tävlingar och JVM-tester.

Att då vara yngre än många konkurrenter och att ständigt behöva överprestera tog hårt.– Det var alltid prestation på prestation och jag tappade glädjen på något vis. Tappade den Julia, så som jag vill vara.

– Det hände någonting hösten 2021, jag hade precis börjat trean, säger Julia och fortsätter:

– Jag minns att jag ringde Joacim Ingelsson och sa till honom: jag vill inte springa Medel-SM, jag tycker det inte känns kul längre.

Med för att ha kul 

Ingelsson fick Julia att tänka om, att vara med för att det är kul och inte för att tävla.

– Så jag åkte med, sprang kvalet, sprang finalen och slutade åtta och tog SM-löv, som det heter, säger Julia och skrattar.

Ett skratt, som lika gärna kunnat vara blandat med tårar, och som genomskådar den lycka hon kände då, när hon minns tillbaka på SM 2021.

Det är någonstans där det ändå blir riktigt jobbigt. Bara några veckor senare är Julia Näslund på ett träningspass med skolan i skogarna runt Gävle. Ansiktsuttrycket blir synbart förändrat och en viss eftertänksamhet sprider sig innan hon tar sig samman och berättar:

– Jag fick en panikångestattack på träningen, det var väldigt läskigt. Jag var mitt i skogen och visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka, allt bara försvann. Jag kände ett starkt obehag och fick inte luft.

Där och då blev det plötsligt allvar och kroppens svar att säga ifrån fick Julia Näslund att söka hjälp.

– Det var min tränare som sa att jag skulle lära mig av det här och varför det uppstod. Jag sökte hjälp och träffade en KBT-terapeut.

Det är ofta en lång process och ett tufft arbete men det var också nödvändigt för att komma vidare.

– Vi pratade om ångest och det i kombination med prestation. Det var jobbigt såklart men när man väl tar i det så kände jag att det blev bättre. Du måste liksom ta i det där jobbiga.

När vintern kom var Julia ganska djupt nere. Allt hade kommit över henne under den mörkaste årstiden. Kanske var våren mer än välkommen med sitt ljus för med den kom också lite energi.

– Absolut, det blev bättre och vi var på utlandsläger med OL-gymnasiet och hade fjärrstudier i två veckor. Jag kände att jag började få tillbaka den här glädjen för orienteringen igen. Studierna under den här tiden var utmanande men det var något som hon ändå försökte lösa.

– Jag läste teknik och jag missade lite, det gjorde jag, men jag missade mer träning och försökte ändå hålla ihop det.

Något enstaka pass i veckan blev det träningsmässigt, men intervallpass och andra högintensiva träningspass stod hon ofta över. Beslut som senare skulle visa sig vara kloka för Julia Näslunds resa hade bara börjat.

– Det var ju just för rädslan att få bakslag.

– Alltså jag hade känt lite innan. Det var ett JVM-test nere i Karlskrona, då kände jag ett obehag på något sätt efter uppvärmningen och vid start.

– Nej, men ungefär, ”varför gör jag det här”, ”det känns inget kul”. Jag kände mig väldigt stressad inombords. Jag brukar aldrig vara nervös. Det var en konstig känsla när jag ifrågasätter sådana saker.

Det blev regelbundna samtal med terapeuten under ett år ungefär och när våren 2022 kom så kände Hammartjejen att hon inte var redo. Det fanns mera i bakvattnet att jobba med.

Rädslan att kräkas
– Där hade en sak som begravts väldigt länge dykt upp och det var min emetofobi, rädslan av att kräkas.

Det visade sig att när ångestpåslag eller stresspåslag kom vid högintensiva träningar, uttagningar, prov med mera så kom där också ett illamående vilket hämmade Julia att prestera eftersom det fanns en rädsla för att kräkas.

– Emetofobi är faktisk en fobi som är ganska vanlig och som det också skulle visa sig att jag haft med mig hela livet, förklarar Julia.

2022 blev ett väldigt annorlunda år. Jula sprang sporadiskt på våren men utan att hittaglädjen. O-Ringen gick i Uppsala efter två inställda år och där var det ju tänkt att hon skulle springa i D20 elit. Men så blev det inte.

– Jag bytte ner mig till att bara springa en öppen klass för att hitta glädjen. Men det blev inte som jag tänkt.

I somras var Julia Näslund tillbaka på O-Ringen och sprang med glädje i D21 kortklassen

Med minnen från O-Ringen sedan tioårsåldern så borde det vara fantastiskt, ett roligt evenemang som O-Ringen är.

– För mig var det inte så, jag kände obehag och nervositet redan på väg ut till arenan. Jag kom aldrig till start utan satt bara på arenan medan alla sprang sina banor. Det var en märklig känsla, det kändes som en annan planet. Men bestämde mig att ändå bara sitta där och ta in allt som händer på en så stor arena.

Julia sprang inte heller den andra etappen men kvällen därpå började vändningen.

– Det var Björn Ljunggren som började prata med mig och frågade hur jag mådde. Då berättade jag allt. Vi tog en lång promenad och jag bara vällde ur mig.

Björn Ljunggren som varit instruktör på OL-gymnasiet i Sandviken under många år tidigare, är tränare i klubben och som känner Julia sedan barnsben.

– Han bemötte mig jätte, jättebra. Han vände mitt perspektiv. Jag är här och jag måste se det utifrån det, fortsätter Julia.

Få bort kravbilden
För Björn Ljunggren handlade det om att försöka få bort kravbilden och backa tillbaka bandet.

– Någonstans försökte jag få henne att tänka på varför hon håller på med orientering och varför hon började en gång i tiden. Det är i mångt och mycket det som det handlar om, oavsett sport. Att du är i ett läge där du inte vågar starta, inte vågar hålla i pucken. Det är spärrar som sätter stopp, säger Björn och fortsätter:

– Det handlar mycket om att se till vad man kan och klarar av i stället för att se problemen. Hjärnan ställer till det så enormt.

– Hjärnan gör ingen skillnad på att göra eller tänka på någonting. Repeterar du då oftare så blir det bara starkare. Det här blir ju en ond spiral och då gäller det att försöka bryta det och fokusera på det man i det läget klarar av i stället för det man inte klarar.

Björn menar här att kanske backa bandet ända till de första ungdomsåren då det var lek och skoj och helt utan kravbild och ta det därifrån.

Vad Björn Ljunggren sa, rent ordagrant under promenaden minns han inte, men att det var ett viktigt och mycket avgörande samtal för Julias mående var solklart. Det blev också starten på ett årslångt stöd från Björn Ljunggren:

– Vi hade samtal varannan vecka från augusti det året. Väldigt bra samtal.

När morgonen kom efter den där promenaden och samtalet var Julia Näslund laddad. Hon hade bestämt sig och repat mod.

– Man är inte modig om man inte är rädd. Jag hade med mig många peppande ord med mig till den tredje etappen, berättar Julia.

Hon åkte ut till arenan själv, familjen hade redan åkt, själv var hon i sin egen bubbla. Hon kom i väg till start och mamma Camilla följde henne.

– Ja nästan lite patetiskt men jag var just där och då bara rädd och orolig men med Björns ord i bakhuvudet. Jag var modig. Det var bara hjärnspöken över något som kanske inte ens fanns där.

Glädjetårar
Det som sedan händer är en tävlingsdag där Julia Näslund vinner något oändligt mycket större än en tävling i orientering. Det blev visserligen bara en etapp den här O-Ringen veckan men den var viktig.

– Jag tog kartan, startade och springer mot första kontrollen och tårarna bara rinner av glädje. Jag är så otroligt glad att komma i väg. När jag sedan springer mot mål efter att ha klarat av hela banan så är det på samma sätt, tårarna bara rinner och jag är så lycklig över att ha fixat det. Jag har vunnit över hjärnspöken och det är bara tankar och ingen sanning.

En enormt stor seger.

– Jag lärde mig väldigt mycket under den veckan, framför allt av Björn då. Dels att man är modigare än man tror och dels att man kan så mycket mer än man tror.

Hela hösten blev sedan, i princip, tävlingsfri. Bara fokus på att hitta glädjen och träna helt kravlöst.

– Jag jobbade mycket med mig själv där och hade mina samtal med Björn. Jag fick bra träningsupplägg med min tränare på OL-gymnasiet och jag kunde slappna av och inte känna någon stress, berättar Julia och det är märkbart i hennes uttryck att det verkligen betydde mycket för henne.

Nu hade glädjen i skogen återkommit och tryggheten till teamet som nu också innehöll en psykolog byggde sakta upp den trasiga Julia igen. Det blev några tävlingar på våren 2023 och sedan tog Julia studenten.

– Jag såg fram emot O-Ringen i Åre och jag var på en väldigt bra plats. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle vara nervös. Jag sprang D20 elit och jag var där för att tävla.

Ingen koll på energiintaget
Första etappen gick bra och på den andra etappen väntade långdistans i gassande sol. Det blev tufft, väldigt tufft.

– Jag var så glad över att få tävla igen, att se över energiintaget hade jag inte en tanke på. Jag hamnar sedan fel på en långsträcka och bommar rejält.

Utan vatten och energi håller det inte för Julia som börjar bli svag och stannar upp.

– Med gråten i halsen, ganska stressad för att jag bommat så mycket skråar jag ner mot målet. Jag har kanske 700 meter kvar. Då lägger jag mig ner med fötterna högt.

Löpare kommer förbi och frågar hur det är med henne men hon bedyrar att det inte är några problem. Hon reser sig och fortsätter ner mot målet men märker att det blir bara sämre. Fötterna domnar bort hon blir dimmig i blicken och får en känsla av blodtrycksfall, hon lägger sig ned igen med fötterna i högläge. Hon lägger sig ännu en gång, nu bara några hundra meter kvar till mål. Hon är talbar men ser inget. Efter ytterligare ett försök stupar Julia och nu är det allvar.

– Jag hör en kvinna säga ”hej Julia”! Jag tänker, oh, det är någon jag känner, och fattar inte att det står Julia på nummerlappen.

Ambulans till sjukhus
Det slutar med ambulans och en natt på sjukhuset i Östersund. Ett oroväckande turbulent EKG och andra dåliga värden gör att hon fick stanna över natten, ett resultat av att kroppen var utmattad.

Nu två år senare är Julia Näslund tillbaka på startlinjen. Nu finns glädjen, lyckan av att springa i skogen och delvis andra värderingar. Hon har tagit stora segrar på vägen hit.

– Jag studerar i Uppsala till byggnadsingenjör och är på en annan plats i livet. Jag har lärt mig otroligt mycket under den här tiden. Jag får fortfarande jobba med rutiner och förberedelse men jag är lycklig av att få springa i skogen, avslutar Julia, som är tacksam över att hon får berätta sin historia.

Text och bild: