I morgon söndag, tre dagar efter att hon fyllt 40 år, gör Helena Bergman en sensationell comeback i landslaget. En stor legend inom svensk orientering som blev Årets Orienterare fem år i rad, 2007 till 2011.

I våras drabbades hon av en allvarlig skada i ena låret under Tiomila i början av maj. Helena var inlagd i runt två veckor på sjukhus och fick genomgå flera operationer.

Den som följer resultatlistor har förstås sett att Helena Bergman sprungit fort i skogen på senare år. Någon satsning mot landslaget igen har det dock inte handlat om.
När hon skadade sig våras så var väl det sista man kunde tänka sig att hon nu, bara några månader senare, skulle springa ett mästerskap för Sverige igen. Detta precis 20 år efter hon gjorde debut i världscupen.

Hur gick det här till Helena?
– Jag tänker att det beror på en hel rad omständigheter. Om någon hade frågat mig i våras: ”ska du göra en sprintsatsning till i höst” så hade jag sagt: ”aldrig i livet”. Det låter ju konstigt att säga nu när jag sitter här på ett EM, men jag var väldigt nöjd när jag sprang mitt sista VM 2018.

– Jag har varit väldigt sugen på att springa stafetter med klubben. Jag var supermotiverad att springa Tiomila i våras. Det hängde kvar sedan förra året när damerna äntligen fick springa natt. Jag stod vid starten höggravid och lipade när de sprang i väg för det var så himla fint.

– Så blev jag så himla snuvad på konfekten när jag ramlade och slog mig på Tiomila.

Vad var det egentligen som hände där på Tiomila när du skadade dig så allvarligt?
– Det var bara otur, ett snubbel i skogen. Jag ramlade över ett träd, slog i vänster knä och höger lår. Det gjorde ont, men man ramlar ju hela tiden i skogen. Det var inget konstigt fall, berättar Helena och fortsätter:

– Men jag hade en himla otur. Det var ett kärl i muskeln i höger lår som gick sönder och det slutade inte blöda.

Helena, själv läkare, fortsätter att förklara:
– Muskeln är ju omgiven av en muskelhinna som är oeftergivlig. Blodet samlas där inne och trycket stiger, vilket gör att muskeln inte kan få syretillförsel och riskerar att drabbas av syrebrist och dö. Det gör fruktansvärt ont.

– Det där tar några timmar att utveckla sig. Jag trodde jag fått en lårkaka. Där i skogen så kunde jag inte belasta benet, det vek sig och jag kom inte framåt. Att jag då behövde bryta ett Tiomila var den näst största smärtan. Till slut fick jag skjuts tillbaka och fick benet lindat i sjukvården.

Hon åkte sedan till OK Ravinens boende på Tiomila och åt frukost.

Hur ont gjorde det då?
– Jag tänkte ”oj vad de har lindat benet hårt”. Så jag tog bort lindan men insåg att det var benet som gjorde ont och att det var dubbelt så stort som det andra. 

– Som min läkarhjärna fungerar så ska man då tänka vad som är vanligt men också det som är farligt. Min hjärna sa: ”Det här ser ut som ett akut compartment”, men det kan det ju inte vara tänkte jag. Så bad jag min klubbkompis Emil Granqvist, som också är läkare, att titta på det. Då sa han: ”Jag har inte sett det här förut, men det ser ut som ett akut compartment”.

Då tog sig Helena till sjukhus men där dröjde det flera timmar innan benet öppnades för man trodde inte heller att det var just det som hon drabbats av.

– När de på kvällen skar upp benet hade jag haft ont på ett sätt som jag aldrig någonsin haft i hela mitt liv. Då har jag ändå haft några frakturer och fött två barn, säger Helena.

Eftersom benet var så svullet så tog det sedan två veckor innan man kunde sy igen det.

– Jag fick jättebra vård och det blev inga komplikationer i efterförloppet. Jag är otroligt tacksam för all hjälp jag fick och för att jag bor i det här landet.

Att Helena nu, mindre än fyra månader senare, ska dra på sig den svenska landslagströjan igen är lite svårt att greppa.

Hur är det möjligt?
– Jag tror det är två delar som gör att jag är här nu. Det är något med att bli berövad en funktion och inte själv få välja. Att bli så svårt skadad. Jag har ju blivit skadad förut och det gör något med mig för viljan att försöka motbevisa kroppen som jag bor i.

– Det var också så att ingen kunde ge en riktigt bra prognos kring när jag skulle kunna gå och göra saker. ”Kanske tre månader innan du är tillbaka i någon typ av okej funktion” trodde ortopeden som sydde ihop mitt ben.

Helena Bergman har repat sig otroligt snabbt efter att ha skadat sig allvarligt på Tiomila i våras. I morgon gör hon en spännande comeback som landslagslöpare. Bild: Simon Rehnström.

Helena tog fram kalendern där i sjuksängen och kollade. Vad händer om tre månader i augusti.

– Om jag får drömma så tänkte jag: ”Då vill jag kunna springa Sörmlandsleden hemifrån till Tyresta by och käka lunch på kaféet där”. Och så såg jag i kalendern att då ska ju Gustav springa Sprint-EM. Jag noterade att det fanns en helg i Västerås med sprint och sprintstafett och en medeldistans på nyritad karta på en ö.

– Det här kommer passa perfekt för att hans sprintsatsning mot EM. Vi kanske kan åka på weekend dit tänkte jag. Tänk om jag också kan springa något då.

Med det som målbild blev det många rehab-timmar för Helena under sommaren.

– När benet väl läkte ihop och jag fick börja springa, vilket var veckan efter VM, mitt i juli, så gick det ganska fort att trappa upp löpningen. Sedan var det så himla roligt att springa där i Västerås. Då tänkte jag att jag också kan springa SM.

Väl där blev Helena sexa och tredje svenska så blev det förstås relevant för landslagschefen och förbundskaptenen Håkan Carlsson att erbjuda en plats i truppen till Sprint-EM.

– Det är ju en del omständigheter bakom. Som att flera valde att inte springa det här mästerskapet. Att Gustav bestämde sig för att han inte skulle springa. Att jag hade planerat föräldraledighet den här veckan för Gustav skulle vara på EM. Så jag hade inga patienter bokade och kunde förvandla min föräldraledighet till en semestervecka. Det var okej med min arbetsplats som är otroligt generös, berättar Helena.

– Det var många saker som gjorde att det blev så här. Men jag tänkte en och två och tre gånger på det här. Och fyra också.

– När Håkan frågade mig första gången så hade inte Gustav bestämt sig. Då sa jag att om Gustav bestämmer sig för att springa så stannar jag hemma. Jag ville var med mina barn då.

När så Helenas man Gustav bestämde sig för att stå över EM då han inte kände sig i slag, så blev det ändå aktuellt att bli en del av EM-laget och springa den individuella sprinten.

– När Håkan frågade vidare så sa jag att det här nog är en högst tillfällig motivationstopp, relaterad till det jag varit med om under året. Även om jag var bra på den här uttagningstävlingen på SM så tycker jag inte det är givet att jag ska ha en plats. Jag var tydlig med att det här inte är början på en ny satsning.

– Men det här är fantastiskt roligt. Det här är ju skitnördigt, men orientering är fortfarande otroligt kul. Och riktigt bra sprint växer inte på träd. Det är en ynnest att få vara här. Jag är jätteglad, peppad och taggad.

– Det är jättefint att få vara en del av det här laget nu. Det är inte svårt att komma in från sidlinjen. Jag känner mig verkligen varmt välkomnad, framhåller Helena.

Hur är det att vara i väg själv. Barnen och Gustav är hemma. Det brukar vara tvärt om?
– Jag saknar dom jättemycket och det känns jättekonstigt. Det är speciellt att vara i väg från min ettåring, men vi övade ju på det här när jag låg på sjukhus men då kunde vi ändå ses lite grann.

– Samtidigt, att få vara i väg själv är ju fantastiskt. Att jag får spendera all den här tiden på mig själv.

Helena anslöt till truppen i tisdags efter tågresa till Belgien och har sedan hunnit med flera träningspass på relevanta sprintkartor.

Helena Bergman under tisdagens Model Event vid Sprint-EM i Belgien. Bild: Johan Trygg.

Hur går tankarna inför tävlingen i morgon?
– Jag är ju en mycket nervös lagt person när det gäller att tävla. Har alltid varit. Jag mår alltid fruktansvärt innan jag ska tävla. Har alltid tusen tankar och känslor – ofta av katastrofkaraktär inför lopp och mästerskap. Så även nu.

– Så jag är van vid det och helt beredd på att jag kommer må dåligt innan start. Det är helt okej. För jag vet att när jag väl får kartan i handen så kommer det vara superroligt. Det känns som en jättestor och svår utmaning. Arrangören har gjort allt för att vi ska få stora utmaningar här, vilket jag verkligen uppskattar.

– Men sprint har för mig alltid varit någon av en färskvara. Skogsorientering för mig är som att cykla, men sprint måste upp i pannloben på något sätt. Jag har nu fått till några träningar här och det känns lite bättre.

Vad vill du prestera i morgon?
– Om jag lyckas ta den där kartan och vara fokuserad på min egen orientering. Ta en kontroll i taget och verkligen fatta bra beslut och genomföra det utan att tappa koncentrationen. Inte bry mig om någon annan eller bli stressad. Då kommer jag vara så otroligt nöjd.

– Jag vet också att om jag gör det så kan det leda till ett fint resultat. Men så är det alltid när man tävlar. Men jag har ingen aning om vad det räcker till om jag gör en bra prestation utifrån mina förutsättningar.

Till sist Helena. Vad betyder orienteringssporten för dig?
– Om man ska lyfta perspektivet till: Vad får oss människor att må bra i ett liv? Vad gynnar oss för fysiskt och mentalt välbefinnande? Då finns ett begrepp som används inom allmän medicin där jag jobbar.  Man förkortar det KASAM - känsla av sammanhang.

– Att vakna på morgonen och ha känslan att man är en del av något större. Det kan vara en arbetsplats, en familj, en förening, en kultur. Jag har ju flera sådana baser i mitt liv där orienteringssporten är en. Min roll inom orienteringen har ju skiftat fram och tillbaka men orientering är en del av den jag är och kommer vara så framåt.

– När jag la ner elitsatsningen så hade jag en tanke om jag skulle vara en person som inte tränade varje dag. Jag skulle hänga på biblioteket, gå på café, gå på spelningar. Allt det jag inte hunnit göra. Det gör jag ju…

… men det är fortfarande så att om jag ska tänka ut en weekend tillsammans med min man så är det jag kommer på: man kan åka till Västerås och springa små, fina, välarrangerade tävlingar. Det är ju fantastiskt att några fixar ett sådant arrangemang.

– Vi hinner ju göra annat den helgen också som att gå ut och käka, kanske gå på ett museum. Men orientering är superkul, det kommer inte ändra sig, jag fattar det.

Bildtext toppbild: Helena Bergman har dragit på sig landslagsjackan igen efter sju år. I morgon springer hon EM-sprinten i Belgien. Bild: Simon Rehnström.

Text: Johan Trygg.