Den som lyssnade på intervjun i SVT, efter att Karolin Ohlsson fört Sverige till silver på stafetten vid Sprint-VM i Italien i lördags, kunde ana att det var sista framträdandet i landslaget.

– Det var svårt att säga det högt för det blir så definitivt och läskigt. Samtidigt fick jag det avslut jag ville. Jag fick springa ett VM och ha full kontroll, jag kunde följa min plan, säger Karolin Ohlsson och fortsätter:

– Jag har ju alltid haft en dröm att ta ett individuellt VM-guld. Det var ju sjukt nära nu, men jag gjorde allt jag kunde och man kan inte göra mer. Det här är ändå ett fint sätt att klappa ihop min karriär på. Det känns väldigt rätt.

Att den långa landslagskarriären avslutas med två VM-silver, i knockout-sprint och sprintstafett, var förstås något som gjorde beslutet lättare.

– Ja, annars hade jag nog saknat att få springa ett VM på det här sättet. Jag har äntligen fått vara skadefri och kunde göra det på mitt sätt, enligt min plan. Ofta har jag varit så nervös och haft så mycket känslor. Nu kunde jag styra mitt beteende. Jag gjorde allt precis enligt plan. Det var väldigt skönt att sätta det på ett mästerskap.

Hur känns det nu, några dagar efter det definitiva beslutet?
– Lite tomt. Jag är ju en person som har väldigt mycket annat för mig också. Jag har mitt silversmide, jag jobbar med KBT, jag har min familj och nu har vi hus. Men någonstans har orienteringssatsningen varit min trygghet. Det är så många år jag elitsatsat, så egentligen så vet jag inget annat.

– Jag förstår de som blir deppiga när de väljer att sluta.

Någon soffliggare blir inte ”Karro” framåt. Det var det nog inte heller någon som trodde.

– Jag vill testa lite annat. Några löplopp, kanske köra Hyrox. Prova lite nya äventyr. Jag vill fortsätta träna, men kanske ett pass om dagen.

Men det blir väl lite mer orientering i Järla också?
– Jag älskar ju stafetter. Så stafetter med klubben och kanske något medel-SM. Det känns lite lagom. Det blir ett sätt att motivera mig att fortsätta träna. Jag gillar ju att springa sistasträckor.

Karriären innehåller många framgångar men också många år med stora skadebekymmer. Individuellt så blev två individuella VM-silver i knockout-sprint 2024 och 2026. På stafettsidan desto fler medaljer med två VM-guld i topp. 2018 i sprintstafett med Tove Alexandersson, Emil Svensk och Jonas Leandersson och 2019 i stafett med Lina Strand och Tove Alexandersson.

Kan du plocka ut några höjdpunkter?
– Ett moment som var väldigt stort var när jag vann min första världscuptävling. En medeldistans i Tjeckien i brutalt svår terräng. Jag fattade inte ens vad som var upp och ned på kartan dagarna innan och var livrädd på startlinjen. Sedan sprang jag en av mina absolut bästa lopp någonsin. Det var coolt.

– Stafetten på VM i Norge är något jag aldrig glömmer. Jag var skadad och kunde inte träna bra inför mästerskapet. Satt bara på cykel sista månaden och det gick inte bra individuellt. Ändå fick jag chansen att springa sista i laget med Tove och Lina. Det var fantastiskt att kunna ro hem det ihop med dom. Jag tror aldrig jag känt något sådant glädjerus. 

– VM-guldet året innan i sprintstafett var också häftigt. Att man fick förtroendet att avsluta och kunde leverera. Det var häftigt.

Den första individuella medaljen internationellt dröjde till 2024.

– Silvret i Edinburgh var extra speciellt. Jag hade varit skadad så himla länge och grävt så otroligt djupt. Jag hade varit på gränsen att ge upp så många gånger. Så när jag klarade att ta den där individuella medaljen som jag jobbat så himla hårt för. Det var verkligen belöning för allt slit.

– Man brukar ju snacka om att det är resan som gör det. Jag har alltid känt: ”vad snackar ni om, den är ju hemsk”.  Jag har ju haft sådana motgångar. Nu känner jag ändå det är själva grejen. Att man kan se att man kan resa sig från sådana motgångar. Det är klart att medaljen gör sitt men det handlar ju mer att man kämpar och inte ger upp. Jag tror det kan inspirera andra.

– Jag skulle säga att jag är ett praktexemplar på en som kanske inte har så mycket talang, men mycket pannben och sliter hårt. Att det går att träna sig uppåt. Det är ganska fint att se.

I och med att landslagssatsningen är över för ”Karro” kommer hon att ta sig an en ny roll inom Svensk Orientering. Hon kommer framåt finnas med i sin roll som utbildad KBT-terapeut. ”Karro” kommer jobba med idrottspsykologi kopplat mot juniorlandslaget, orienteringsgymnasierna och generellt i satsningen att motverka psykisk ohälsa

– Det känns jättekul. Jag se fram emot att få hjälpa andra. Jag har ju samlat på mig så mycket erfarenheter. Det här kommer nog fylla det här tomrummet som jag känner nu. Jag tror det kommer passa mig perfekt, jag vill ju vara kvar i orienteringen på något sätt. Det känns fint att få bidra.

Landslagschef Håkan Carlsson säger så här om Karolin Ohlssons nya uppdrag:

– Jag är glad att Karro fortsatt skall vara en del inom Svensk Orientering då hon nu går in i den här satsningen vi gör.

Håkan Carlsson kommenterar också ”Karros” beslut att avsluta landslagskarriären.

– Väldigt fint att Karro fick avsluta sin fantastiska karriär med ett VM där hon gjorde det så otroligt imponerande som hon gjorde nu i Italien. Att hon fick göra det skadefri och att hon följde sin plan fullt ut.

– Det känns såklart också väldigt sorgset att inte ha med henne framåt. Vi har kamperat ihop sedan 2014. Hon bidrar med massor till laget och är en inspirerande person. Men jag är förstås glad för att hon får avsluta på det sätt hon vill.