Lärande

Målet är att få utövaren att utveckla autonomi, förståelse och självinsikt. För att den miljön ska utvecklas behöver föreningar och tränare ta ansvar för att få fram en lite annorlunda lärandemiljö än den mer enkla traditionella som har varit dominerande under åtskilliga årtionden. 

Lärandemiljön bör baseras på icke–linjär pedagogik som bekräftar idén om att miljön har stor betydelse för utövarens utveckling. En träning ska i princip vara repetition utan repetition, det vill säga nya situationer uppstår i slumpmässig ordning men återkommande. I många idrotter ”nöter” man in teknik genom att göra ett visst moment om och om igen på samma träningspass eller del av ett träningspass. Vissa moment kan nötas så även i orientering men många moment inom orientering kan inte upprepas i tät följd och på det viset skiljer sig orientering åt från mer fysiskt teknikintensiva idrotter.

Orienteringsutövare ställs hela tiden inför nya situationer där de ska hitta funktionella lösningar i förhållande till miljön och orienteringsutmaningen. Orienterare springer sällan samma sträcka mellan två kontroller flera gånger. Det gör det svårt att analysera vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra orienteringstekniskt. Tränarens stora utmaning är att skapa upplägg där situationer återskapas så att utövare kan testa olika lösningar och utvärdera utfallet av dem. 

Situationer kan skapas och återskapas på olika sätt. Att ge utövarna möjlighet att lära sig olika metoder och utveckla förmåga att välja rätt metod utifrån situation förutsätter träning i många olika miljöer och erfarenhet från olika typer av utmaningar. I skapandet av träningsupplägg finns det grovt beskrivet fyra faktorer som kan varieras för att påverka utövaren vid inlärning av orienteringsrelaterade färdigheter. Genom att överväga och manipulera olika faktorer så förändras övningen och därmed förutsättningarna för lärandet. De fyra faktorerna är: 

Utöver att lärandemiljön bör utgå från icke-linjär pedagogik bör den anamma Enhanced guided discovery. Det är en metod som bygger på flera väletablerade teorier inom lärande och beteendevetenskap varav självbestämmande motivation är en. Rätt utövad så stärker Enhanced guided discovery lärandet och ökar tilltron till den egna förmågan hos utövarna. Metoden syftar till att skapa enmotiverande utvecklingsmiljö där utövaren lär sig att driva sin egen utveckling med stöd och hjälp i ett samarbete med tränaren. 

Ledaren ger inte färdiga lösningar, utan styr genom frågor, positiv feedback och konstruerade övningar utövaren i önskad riktning. Metoden uppmuntrar till självreflektion och att utövaren reflekterar över sina egna försök och lär sig av dem. Målet är att utövaren hittar en lösning som passar just dem och situationen bäst, snarare än att kopiera ledarens eller annan utövares specifika sätt att lösa uppgiften.  

Med hjälp av fem grundregler, där målet är att utövaren ska bidra med sin egen kunskap tillsammans med tränaren, finns goda förutsättningar för varje tränare att använda denna metod. Det ska inte förväxlas med ”låt–gå” mentalitet i träningen. Tränarens roll är fortfarande att träna och utveckla individen, med det avancerade ledarskapet (Enhanced guided discovery). 

Att arbeta med metoden kan inledningsvis vara svårt för ledare som upplever att de behöver kontroll, eller vill överföra sin egen kunskap i iver att utveckla utövarna snabbt. Det blir i längden kontraproduktivt för utövarna utvecklar inte förmågan att analysera och hantera nya situationer utan att behöva rådfråga ledaren om lösningar. Om man som ledare börjar öva på att släppa kontroll över små delar i lärandet, så upptäcker man snabbt att det fungerar bra och responsen är vanligtvis positiv. En ledare som vågar bjuda in, diskutera och främja utforskande och samarbete uppfattas ofta som förtroendeingivande av utövarna. För att få till en lärande miljö behöver ledaren och människor runt gruppen hela tiden sträva mot samarbete.